Företagets kunskapskälla till kontinuerlig förnyelse
Idag står förnyelse högt på agendan hos beslutsfattare i stora företag. Snabba förändringar som globala kriser och teknikskiften utmanar. Nokia är ett i raden av teknikföretag som uppvisar hur snabbföränderliga miljöer kan utmana företagsledningar. När företagets position tas över av andra följer krav på att utveckla något nytt affärsområde som kan förnya existerande affärer. I denna dynamiska miljö följer att etablerade handlingsmönster i affärsutveckling behöver omprövas – kontinuerligt. Här får vi ta del av Joakim Netz högaktuella doktorsavhandling med forskning på företag som satsar på nya affärsområden.
Forskning har länge visar att förnyelseprocesser genom utveckling av något nytt affärsområde är svåra att upprätthålla. I processen mellan företagets organisation av existerande teknikaffärer och organisation av affärstillväxt inom nya teknikområden uppstår paradoxer i besluten; dessa organisatoriska enheter står i motstående spänning till varandra, ändå beroende av varandra eftersom utan existerande affärer skulle aldrig det etablerade företaget kunna skapa nya affärsområden. Likväl kan det heller inte överleva i den nya dynamiska miljön av konkurrens utan att kontinuerligt utveckla något nytt affärsområde för att just, skapa något nytt ur existerande affärer. Organisatoriska spänningar följer i sådana paradoxala processer, något som dominerande studier antagit vara negativt för tillväxten, och därför ska de elimineras.
– Vår förståelse av organisatorisk spänning som tillväxtmotor i företag förskjuts till skuggan när paradoxer ställs i rampljuset, berättar Joakim. Alltjämt är dock teori som förklarar hur paradoxala processer kan förstås som förlopp av kontinuerlig förnyelse en blind fläck i litteraturen. Kanske det kan vara som så att vissa paradoxer av organisatorisk spänning växer fram som ett nytt krav på kunnande hos de företag vars konkurrensmiljö villkorar kontinuerlig förnyelse genom något nytt affärsområde? Men hur då? Och varför?
Uppgiften att som företagsledning försöka påverka förnyelseprocessen till att upprätthållas förenklas inte av att snabba förändringar som finans- och mediala kriser blir vardag. I denna framväxande miljö och dödläge i forskningen, krävs något nytt synsätt.
Exempel på spänningskunnande i företagsledning
Ett första exempel utgör ABB med sin framväxt av framtidens system för elförsörjning i städer runt om i världen. Utvecklingen av affärsområdet härstammar från en projektsatsning på ny kraftöverföringsteknik. I projektsatsningen kring den nya tekniken – HVDC Light – följde nya kundbaser, vilket i sig genererade inte bara ett nytt affärsområde utan också koncernbidrag av förändrat sätt att marknadsföra, profilera, och positionera ABB som ett ”grönt företag”. Denna förnyelseprocess bidrog således till större förändringar i företaget även om det nya affärsområdets inverkan på mål och struktur i organisationen var marginellt, då en förmåga till marknadsföring och försäljning uppgraderades. En marginell förändring i företagets bas av förmågor kan emellertid utvecklas till paradoxal spänning.
– Dels fanns en återkommande osäkerhet kring kapacitet i en av teknikplattformens nya baskomponenter, berättar Joakim. Dessutom uppstod spänningar kring projektets ursprungliga finansiärer och beslutsfattare – Percy Barnevik och Göran Lindahl – när mediala skandaler briserade kring deras förehavande i pensionsersättningar såväl som styrning av bolaget.
Oavsett beslut i dessa dilemman så återkom relaterade frågor på den nya företagsledningens bord. I dessa beslut förblev HVDC Light en problematisk tillväxtsatsning; kunder var tveksamma till teknikens kapacitet, medan problemen med nyckelpersoner aktualiserade att omorganisera maktfördelning i företagsledning av den marginella förnyelseprocessen. Att som koncern- och divisionsledning fokusera på en högriskverksamhet, som engagerat signifikanta företagsledare vilka senare avkrävts besk medicin, blir närmast absurt även om tillväxtpotentialen i utvecklingen av det nya affärsområdet analytiskt sett kunde ges stöd. Trots marginell förändring i företagets bas av förmågor till följd av förändringar i ny teknik och omvärld, ökade alltså paradoxal spänning i förnyelseprocessen.
Ett andra exempel på paradoxal spänningskombination är hur försvarskoncernen Saab AB under mitten av 2000-talet började konsolidera sina verksamheter. Affärsområdet militära träningssystem hade under flera år uppvisat exceptionell kapacitet att skapa lönsam tillväxt inom ny teknik inom simulatorer, särskilt på den internationella marknaden. Med en till nittioprocent internationaliserad affärsportfölj utgjorde det nya affärsområdet en spjutspets för koncernens behov av internationalisering till följd av Sveriges neddragning av försvarsinvesteringar. Samtidigt hade det nya affärsområdet behov av att fokusera spelapplikationer av simuleringar genom fortsatt styrning med någon nyckelperson som med sin person och chefskap kunde föra vidare det inflytande på företagets verksamhet och management som det nya affärsområdets grundare hade haft. När så koncernen behövde integrera det nya affärsområdet in i en administrativ organisation för enhetlig front mot marknaden, då uppstod spänningar i beslut mellan att å ena sidan utveckla en ny teknikförmåga inom mjukvara, å andra sidan förmågan inom internationalisering; en paradoxal spänning växte fram som motsättning i basen av förmågor. 9/11 utläste sedermera nya globala säkerhetsbehov där den industriella konvergensen mellan försvar, IT, och civil säkerhet, innebar nya utmaningar för en företagsledning. Att som koncern- och divisionsledning fokusera på någon enskilt stark person i ett sammanhang med brist på resurser i företagsledning, förefaller vara inkonsistent även om det de facto var nödvändigt att just etablera en sådan för att realisera tillväxtstrategin i förnyelseprocessen. För att militära träningssystem skulle tillföra internationaliseringsförmåga men också dra nytta av koncernens existerande teknikförmågor inom mjukvara, så Saab AB affärsområdet. Det krävde emellertid en ömsesidigt ny form av chefskapacitet.
I det tredje exemplet åskådliggör Ericsson hur både dilemman inom en ny förmåga och motsättningar mellan förmågor växer fram som en paradoxal spänning, och i vilket en annan historiskt social process aktualiseras – företagsidentitet. IP-teknikens snabba utveckling gav inte Ericsson något annat val än att under 2000-talet i betydande utsträckning ersätta teknik- och marknadsförmågor med förmågor inom kunddriven teknik- och affärsutveckling. Emellertid, att ersätta marknad som drivkraft med kunddriven teknikutveckling i företagets uppsättning av förmågor, var naturligtvis i flera avseende irrationellt för ett företag som i slutet av 1990-talet var marknadsledare och i början av 2000-talet kämpade för att ens överleva IP-teknikens framfart. Ett sätt att hantera situationen var att utveckla det nya affärsområdet multimedia. Detta skapade emellertid organisatoriska spänningar i koncernen då både det snabbväxande tjänsteområdet såväl som affärsområdet nätaffärer behövde koncernens kompetens av systemintegration medan denna kompetens var central för att realisera multimedia; ett beslutsdilemma som återkom i utvecklingen inom förmågan av kunddriven teknikutveckling.
Samtidigt utmanade det nya affärsområdet multimedia existerande sätt att göra affärer i Ericsson genom att finanssystemet för att göra produktkalkyler hade bristande kapacitet att stödja till exempel viktiga nya affärsinslag så som rabatter i samband med prissättning. Även om studien av Ericsson uppvisade snarlik typologi i att använda utveckling av ett nytt affärsområde för att förnya, så var det lika tydligt att företaget uppvisade en annan typ av paradoxal spänning. Exempelvis så visade mätningar i studien att Ericsson förändrade inte mindre än 27 förmågor 1995-2009 och med en genomsnittlig tid på 1,3 år. Det ska ses i kontrast till hur ABB och Saab AB kom att genomgå förnyelsen (16 förmågor/2,6 år i genomsnitt resp. 30 förmågor/1,9 år i genomsnitt). Även om observationer visade att utmaningar fanns kring både maktfördelning och individrelaterade prestation i att integrera multimedia, så visade analysen att i denna tredje typ av förnyelseprocess – förmågeersättning – återkom företagsidentitet som en underliggande spänning.
Multimedia visade sig vara en tillväxtsatsning som påminde organisationen om dess misslyckade utveckling av affärsområdet informationssystem (EIS) under större delen av 1980-talet. Att byta ut en koncerns ekonomiska rapporteringssystem var naturligtvis inget alternativ och förblev därmed en motsättning i företagets uppsättning av förmågor, precis som på 1980-talet. Därtill öppnade multimedia upp nya typer av marknader vilket var precis vad som inneburit misslyckande under företagets satsningar på informationsteknik under 1980-talet så som persondatorer. Hur dessa dimensioner av dilemman och motsättningar än hanterades så bet sig paradoxala spänningarna fast i hela Ericssons organisation och portfölj av förmågor i processen att driva förnyelse genom att utveckla affärsområdet multimedia.
Exemplifierade processtyper modelleras nedan för att dels beskriva hur kontinuerlig förnyelse upprätthålls i företag, dels för att förklara varför investeringar i vissa kombinationer skapar negativa spänningsförlopp av förnyelse – i värsta fall med företagsdöd som utgång – och dels för att förklara vilka paradoxer som är centrala i spänningskunnandet hos en företagsledning. Utgångspunkten är att teknikföretag betraktas som en bas av förmågor så som de tre exemplen ovan illustrerat. Som exemplen illustrerat, skapas dynamiska miljöer genom att paradoxer återkommer i företagsledning för beslut som dilemma eller/och motsättning.
Så som beskrivits i modellens nedre vänstra hörn kan man naturligtvis tänka sig en statisk position. Statisk jämvikt uppstår då input av förändringar som påverkar företagets positionering de facto saknas. I moderna teknikföretag är detta svårt att tänka sig, men man ska samtidigt komma ihåg att ett sådant antagande inte är ovanligt bland teoretiker. En statisk position är nödvändig för dynamiska positioners existens. Således är inte heller någon position mer ideal en någon annan eftersom dynamiska konkurrensmiljöer i sin natur kräver kontinuerlig förnyelse av företagets riktning. Med det sagt, är emellertid typologin av tre typer av paradoxala förnyelseprocesser betydligt mer stabila än vad teorier gör gällande. Och förnyelseprocesser genom utveckling av något nytt affärsområde är något som forskningen länge visat att det ofta tar lång tid, inte sällan 5-10 år. Eftersom det tar tid att skapa lönsam tillväxt blir konsekvensen ofta att satsningar läggs ned. I praktiska termer innebär det att paradoxala spänningar kan bli diffusa i organisationen med utfall som konflikter, maktspel, och andra irrationella egenheter så som frekventa omorganisationer. Med det nyanserade synsätt som föreslås ovan kan emellertid spänningsförloppen ses med nya pragmatiska glasögon. Investerar företaget mest i rätt eller fel aktiviteter just nu?
Läggs flest kronor på rätt aktivitet?
Logiskt följer att i paradoxala förnyelseprocesser; hur nya affärsområden utvecklas i att adressera snabba förändringar i omvärlden som företag; är en del förmågor i omkonfiguration motstående i sin spänning till den sociala förändringen av företagets organisation. Tyngdpunkten i investeringar relaterar i tre typer: förmågeersättning – företagsidentitet, förmågeuppgradering – maktfördelning, och förmågeintegrering – chefskapacitet, som beskrivits och modellerats ovan. Med samma logik följer att andra kombinationer för investeringar i förnyelse, förvisso är motstående i sin spänning inom såväl som mellan förmågor, men är också motstående i relationen till den sociala förändringen av företaget. Exempelvis, förmågeersättning – maktfördelning. I exemplet saknas en relaterad social spänning som drivkraft att hantera den paradoxala kraften för att upprätthålla förnyelseprocessen kontinuerligt. Det omvända, att adekvata sociala aktiviteter är föremål för investering medan utvecklingen av ett nytt affärsområde inte bidrar till reellt behov av att förändra förmågor, är naturligtvis lika problematiskt. Företagets totala investering i aktiviteter att driva förnyelseprocessen bör således ha tyngdpunkt i en typ av förnyelseprocess. Likväl behöver detta fokus alterneras mellan de tre typerna när en förändrad riktning för förnyelse växer fram.
Är paradoxer verkligen paradoxer?
– Ibland får jag frågan om paradoxer som kan utnyttjas verkligen är paradoxer, säger Joakim. Andra pekar på att dilemma är något annat än en paradox. Självklart. Enligt min mening är det precis detta som är spänningskunnande. När vi teoretiskt skiljer på olika typer av paradoxer, och empiriska fall uppvisar relevansen av kategorier, då kan vi också vidga förståelsen av vad som kan vara paradoxalt, men vad som i relaterade beståndsdelar de facto organiseras som att motstående spänningar utnyttjas genom att organisering av processer riktar en paradox.
Sådan organisering kräver att företagsledningar uppmärksammar spänningsparadoxer, särskilt de som betyder mer än andra om organisationens prestation av förnyelse ska optimeras. Hur som helst, så rationellt fungerar inte företag i förnyelseprocesser. Och det är i en denna spänning som företagsledningar såväl som forskare begränsas att förstå den väsentliga paradoxens natur i dynamiska affärslandskap – men det är förmodligen en annan paradox än vad som här introducerats med termen spänningskunnande.